Kategori: Big Brother

Fyllan som själva programidénDalarnas TidningarI Stjärnorna på slottet, Pluras paradis, Sommarpratarna och Så mycket bättre jäktar man till bords så att gästerna äntligen kan dricka lunch och börja bjussa på sig själva. Och då har vi ändå inte nämnt Paradise hotel och Big brother där deltagarna …

Ett av de ämnen som engagerat er läsare mest under 2015 har varit TV4:s succéprogram ”Bonde söker fru”. Det fanns ingen hejd på hur mycket ni älskade att läsa om bönderna och deras jakt på kärlek.

Något speciellt måste det vara med detta omåttligt populära program som bara får bättre och bättre tittarsiffror i Sverige.

”Bonde söker fru” är motsatsen till dokusåpor som ”Paradise hotel” eller ”Big brother”. Till skillnad från sådana program är det fattigt på skandaler så som nakenchocker, bråk, fyllor och sexscener. Det närmsta vi kommer är Stefan Hildingsson i bar överkropp och med hängselbyxor eller en stel kyss på en äng mellan Alexandra Sandström och Daniel Johansson. I jämförelse ter sig ”Bonde söker fru” rätt torrt.

Det är något annat som lockar.

Är det den romantiserade bilden av livet på bondgård och det för många exotiska lantbrukslivet som lockar? Är det Stefan Hildingssons innerliga och oblyga sätt att utrycka sig? Är det hästbonden Pontus Hugossons blyghet? Är det den svenska sommaren, de vackra omgivningarna och flygbilderna över gröna skogar och åkrar? Eller kanske är det så enkelt som äkta kärlek mellan ”vanligt folk”?

Själv både älskar jag och hatar detta program. När det är dags för böndernas speeddejter, frierskornas första besök på gårdarna och de trevande försöken till någon slags kärleksförklaring mellan paren framför kamerorna måste jag hålla för ögonen. Det blir för pinsamt och jag fortsätter motvilligt att titta med någon slags skräckblandad förtjusning. Fast egentligen är det kanske bara verkligheten som kommer för nära, för vem känner inte igen sig i den trevande inledningen av en ny romans?

Hela situationen för deltagarna måste vara så underlig. På bästa sändningstid ska både bönder och frierskor blotta sina känslor och går det riktigt illa blir man dumpad också – i tv. Det deltagarna gör är egentligen otroligt modigt.

Under förra årets Kristallengala, tv-sveriges egna prisgala, fick ”Bonde söker fru”-programledaren Linda Lindorff det hett om öronen. Efter att ”Hela Sverige bakar” knep titeln som Sverige bästa dokusåpa framför näsan på ”Bonde söker fru” lämnade Lindorff galan. Senare skrev hon även på sociala medier: ”Bonde söker fru fick inte pris, blev snuvade på vinsten av Hela Sverige bakar. Jag är därför i detta nu i en taxi på väg hem. Besviken och irriterad. Bakning i all ära men hur kan det vinna över äkta kärlek”.

Ett pinsamt drag av programledaren som tydligen var en riktigt dålig förlorare, men efter att ha slaviskt ha gjort min första säsong som inbitet ”Bonde söker fru”-fan förstår jag henne. För ”Bonde söker fru” är just det – äkta kärlek – och redan nu längtar jag till nästa säsong.

Ett av de ämnen som engagerat er läsare mest under 2015 har varit TV4:s succéprogram ”Bonde söker fru”. Det fanns ingen hejd på hur mycket ni älskade att läsa om bönderna och deras jakt på kärlek.

Något speciellt måste det vara med detta omåttligt populära program som bara får bättre och bättre tittarsiffror i Sverige.

”Bonde söker fru” är motsatsen till dokusåpor som ”Paradise hotel” eller ”Big brother”. Till skillnad från sådana program är det fattigt på skandaler så som nakenchocker, bråk, fyllor och sexscener. Det närmsta vi kommer är Stefan Hildingsson i bar överkropp och med hängselbyxor eller en stel kyss på en äng mellan Alexandra Sandström och Daniel Johansson. I jämförelse ter sig ”Bonde söker fru” rätt torrt.

Det är något annat som lockar.

Är det den romantiserade bilden av livet på bondgård och det för många exotiska lantbrukslivet som lockar? Är det Stefan Hildingssons innerliga och oblyga sätt att utrycka sig? Är det hästbonden Pontus Hugossons blyghet? Är det den svenska sommaren, de vackra omgivningarna och flygbilderna över gröna skogar och åkrar? Eller kanske är det så enkelt som äkta kärlek mellan ”vanligt folk”?

Själv både älskar jag och hatar detta program. När det är dags för böndernas speeddejter, frierskornas första besök på gårdarna och de trevande försöken till någon slags kärleksförklaring mellan paren framför kamerorna måste jag hålla för ögonen. Det blir för pinsamt och jag fortsätter motvilligt att titta med någon slags skräckblandad förtjusning. Fast egentligen är det kanske bara verkligheten som kommer för nära, för vem känner inte igen sig i den trevande inledningen av en ny romans?

Hela situationen för deltagarna måste vara så underlig. På bästa sändningstid ska både bönder och frierskor blotta sina känslor och går det riktigt illa blir man dumpad också – i tv. Det deltagarna gör är egentligen otroligt modigt.

Under förra årets Kristallengala, tv-sveriges egna prisgala, fick ”Bonde söker fru”-programledaren Linda Lindorff det hett om öronen. Efter att ”Hela Sverige bakar” knep titeln som Sverige bästa dokusåpa framför näsan på ”Bonde söker fru” lämnade Lindorff galan. Senare skrev hon även på sociala medier: ”Bonde söker fru fick inte pris, blev snuvade på vinsten av Hela Sverige bakar. Jag är därför i detta nu i en taxi på väg hem. Besviken och irriterad. Bakning i all ära men hur kan det vinna över äkta kärlek”.

Ett pinsamt drag av programledaren som tydligen var en riktigt dålig förlorare, men efter att ha slaviskt ha gjort min första säsong som inbitet ”Bonde söker fru”-fan förstår jag henne. För ”Bonde söker fru” är just det – äkta kärlek – och redan nu längtar jag till nästa säsong.