Anders Borg i drömfabriken

Den som försöker betala för en ljus och fräsch sekelskiftesfyra genom att hala upp en skrynklig lapp med texten: ”Jag kommer att bli rik” kan snabbt stöta på problem.

I verklighetens ekonomi med sina obönhörliga saldobesked, sista betalningsdatum och övertrasseringsavgifter kommer man inte så långt med enbart hallucinatoriska önskedrömmar. I politikens värld däremot är utandningsluft smaksatt med en lagom dos fromma förhoppningar sedan länge ett giltigt betalningsmedel.

Finansminister Anders Borg kunde i augusti stolt deklarera att regeringen kommer att kunna spendera 23 miljarder kronor på trevligheter nästa år och hela 27 miljarder kronor året efter. Var finns alla dessa pengar? I fantasins värld, kan det mycket väl visa sig.

Bedömningen grundar sig nämligen på en mycket optimistisk syn på den svenska ekonomin, en optimism som finansministern just nu är ganska ensam om. Det är lätt att föreställa sig de tumultartade glädjescenerna på departementet när de egna miniräknarna kom fram till att BNP lagom till valåret 2014 kommer växa med hela 3,7 procent.

Visserligen en hel procentenhet högre än vad andra bedömare tror, men lite tur ska man ha och inte vårt fel att bankekonomerna lider av klinisk pessimism, tänkte kanske Anders Borg. Betydligt försiktigare är till exempel Konjunkturinstitutet som spår att det finns maximalt 20 miljarder att satsa fram till år 2016, mindre än vad regeringen tänkt sig att bränna redan 2013.

Bara genom att inta en lite mer positiv attityd har alltså Anders Borg trollat fram flera tiotals miljarder, pengar som regeringen till stor del redan ”gjort av med” under en påkostad löftesturné.

MER AV ANDREAS CERVENKA:

Desperationen blir allt större

Det stora dilemmat

Den blinda fläcken

Vem som får rätt återstår naturligtvis att se, men om världsekonomin får för sig att inte i gå i finansministerns ledband kan dessa prognospengar snabbt upplösas i tomma intet. Anders Borgs nyfunna framtidstro är fascinerande. Finansministern har ju de senaste åren gjort sig känd som något av en handelsresande i apokalyps som varje gång världsekonomin kommit på tal låtit som en extremväderskonsult på SMHI. Inte minst 2010 då regeringen valde att gå till val med ledord som ansvar och stabilitet.

En utvärdering som Riksbanken gjort visade som av en händelse att regeringen utmärkte sig bland prognosmakarna även den gången. Nästan ingen annan hade en lika pessimistisk syn på den ekonomiska utvecklingen inför 2010. Och nästan ingen annan fick så fel som rikskamreren Anders Borg.

Detta kan förstås vara en ren slump. Den kritiskt lagde läsaren kan möjligen också invända att det är lite väl lättköpta poäng att raljera om fiaskoartade framtidsprognoser. Vem kan med hundraprocentig säkerhet förutse vad som kommer ske den närmaste timmen, än mindre det kommande året? Det skulle också kunna stanna vid satiriska nålstick om det inte vore för att detta fenomen tycks vara en del i ett mycket större mönster: att politiken styr prognoser och inte tvärtom. Något som kan få rätt trista konsekvenser.

När valutanionen EMU bildades var en av de viktigaste hörnstenarna regeln om att euroländer inte fick gå med budgetunderskott större än 3 procent av BNP. Två forskare på Harvard publicerade nyligen en studie som visar att många länder rundat detta genom att konsekvent producera överoptimiska prognoser med innebörden att underskotten ska minskas inom kort. Löften som sedan inte infriats. Ju sämre budgetläge, desto ljusare tycks regeringarna se på sin egen förmåga till framtida finansiell disciplin. Forskarna konstaterar att länder som brutit mot underskottsreglerna år efter år lustigt nog nästan alltid spår att det inte kommer upprepas. Och med detta har alla låtit sig nöjas.

Detta är viktigt eftersom hela räddningsplanen för euron bygger på hoppet om en plötslig skärpning på detta område. ECB lovar att hjälpa länder som Italien och Spanien ur knipan bara om de förbinder sig att genomföra diverse besparingar dikterade i Bryssel. Med andra ord: pengar i utbyte mot prognoser. Vad som händer om dessa utsagor återigen visar sig vara önsketänkande är fortfarande mycket oklart.

Det kan sluta i något väldigt tråkigt. Det är inte bara i euroländerna som politikerna tycks jobba i en drömfabrik. Samma Harvardforskare visar att den amerikanska ekonomiska politiken i flera decennier kännetecknats av systematisk övertro på framtida tillväxt och budgetsaldo.

Dessa rosenskimrande prognoser, inte minst under åren 2001–2007, har tyvärr använts som ”finansiering” av både skattesänkningar och ökade försvarsanslag. Samma sak har skett i de flesta stora länder i västvärlden. Resultatet: stadigt stigande statsskulder. Att finanskrisen innebar ett förödande bakslag för tilltron till ekonomiska prognoser är att uttrycka sig väldigt snällt.

William Buiter, idag chefsekonom på Citigroup, sammanfattade saken på följande sätt: I know I know nothing. But at least I know that.

När Anders Borg lägger fram budgeten i veckan får man hoppas att han vet lite mer än så.

Läs mer här:

Cred & Källa: Anders Borg i drömfabriken


Publicerat

i

av

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *