Det var en gång en herrparfym som blev igenkänd var den än gick. Den erövrade världar och hjärtan och kunde snart titulera sig en milstolpe i colognehistorien. Ni förstår, det var på den tiden då man svängde sig med ett annat vokabulär. Det var då Lagerfeld Classic inte var eau de toilette utan cologne med hela världen och varenda tjomme använde den. Dock hette den bara Lagerfeld då. Men under årtionden överdoserade män i alla åldrar denna sötsliskiga formula och namnet Lagerfeld färdades från Svalbard i nord till Kapstaden i syd. Den gick från svartklädd synthare till blingig gangsta rap och den bars av en mustig Tom Selleck likväl en heroinstram Iggy Pop. Överallt drog den fram och den Lagerfeldtska smogen låg tät över byar och världsmetropoler. Då var Lagerfeld Classic härskaren alla rikets kombattanter såg upp till och den tron man ville erövra. Glansdagarna sträckte sig från sent 70-tal till tidigt 90-tal men den överlevde alla attacker och man kan fortfarande se och känna den överallt. Frågan är bara, hur står den sig idag? Har den fortfarande vad som krävs på en spelplan där motståndet har bidat sin tid, samlat sina styrkor och blivit både starkare och slugare?
Det korta svaret är nej. Det långa svaret är att det är dags att ta farväl nu. En era är helt enkelt över och likt en gammal drake, vars eld sedan länge slocknat och som nu går och drar benen efter sig i sin grotta, trygg i tron om att inget har förändrats blir den snabbt uppslukad av de unga, hungriga och virila som lurat i mörkret. Det är en annan tid nu. Ett annat mode där en våg av evolution har förändrat landskapet och skapat nya begär och trender för oss män. It’s the circle of life. Det är oundvikligt och nödvändigt och Lagerfeld Classic skall vara oerhört stolt över att få ha varit med så här länge. Redan 1978 levererades den första batchen och sedan har det som sagt bara rullat på och även i dag benämns den som tidlös och odödlig. Jag förstår att det måste kännas i hjärtat hos mången man att tvingas dödförklara en sådan ikon med dess historia och mystik men det är dags nu att sluta försöka hålla liv i något som borde få vila i fred. Det är dags att vända blad, blåsa fanfar och tacka för en lång och trogen tjänst. Det är dags för ett nytt kapitel.
Förr ville män gå i sina fäders fotspår, generation efter generation. Förebilder och ideal. Nu är det 2015 och de allra flesta vill absolut inte bli som sina föräldrar och definitivt inte lukta som dem. Där har ni det, svart på vitt. Har man nått en någorlunda vuxen ålder så vill man leva i nuet. Man vill gärna ligga i framkant, teknologiskt och modemässigt. Vintage och shabby chic är visserligen inne till och från och när tiden är rätt så är vi också beredda att pröjsa en mindre förmögenhet för en ranglig pinnstol med den rätta slitningen men det här är något annat. Att gå runt och lukta som farsan är inte retro och det är ingen höjdare oavsett vad modehusen vill få oss att tro. Lagerfeld Classic sällar sig därmed nu till den mindre smickrande klubben för föredettingar med medlemmar som Brut 33, Old Spice och Paco Rabanne.
Originalannonsen från 1979
Faktum är att jag har svårt att se hur denna klenod överhuvudtaget kunde nå de hisnande höjder den gjorde när det begav sig och att jag faktiskt bar den frekvent under en relativt lång period. Doften är i det närmaste påfrestande intensiv och den där söta orientaliska trätonen känns som en örfil. En ständig påminnelse om att allt kanske inte var bättre förr. Hela konceptet doftar 70-tal, i dubbel bemärkelse. Blundar jag kan jag riktigt känna hur jag stiger in i ett rum med sammetsklädda väggar där mustaschprydda män i banlon och plysch dansar loss till någon psykadelisk flumrock på grälla orientaliska mattor. Men den där doften är också bekant, det är något där som luktar vardag. Då slår det mig plötsligt. Tobak, läder, amber och någon underliggande typ av sliskig vaniljbomb med rosor som aldrig lägger sig. Lagerfeld Classic har blivit ett doftljus från IKEA.
Men även om inte Lagerfeld Classic i sin nuvarande form inte tilltalar mig och känns oerhört passé så är det häftigaste av allt ändå arvet den lämnar kvar. Jag syftar på ironin i att det som en gång i tiden var det manligaste som fanns, där hårda machomän i Hollywood proklamerade att Lagerfeld minsann skiljde pojkar från män nu istället används flitigt av kvinnor som bär upp den bättre än vi. Och låt det fortsätta så. Det är ett glädjande bevis på att saker och ting faktiskt kan förändras med tiden, att gränser suddas ut och att trista förlegade etiketter som hans och hennes förhoppningsvis är på väg bort. Kanske kommer även jag att inom en snar framtid få uppleva en värld där ”manshyllan” inte längre till största delen består av tunga dofter med dominanta toner av mysk, trä och mossa som mer bidrar till huvudvärk än trånande blickar. Mer mys, mindre macho. Visst är vi på väg dit med ett sakta men säkert ökande utbud av mer experimentella dofter som drar åt det feminina hållet, i brist på ett bättre uttryck. Problemet här är att de sällan säljer. Vår vana trogen plockar vi män ändå upp samma gamla trotjänare år efter år. Vi är livrädda för förändringar. Men unisexdofterna då? ropar säkert någon nu. Jo visst, det finns många storsäljare i det segmentet men problemet är att de ofta är halvmesyrer utan identitet. Det är svårt att sätta ord på exakt vad men jag skulle vilja bli utmanad av något riktigt spännande.
Så tack, tack för de här åren men vi är klara med varandra nu du och jag. Det är dags för oss att gå vidare i livet och leva lyckliga i alla våra dagar men då kan vi tyvärr inte längre dela badrum.
Fortsätt läsa:
Originalartikeln: Sagan om en herrparfym
Lämna ett svar