När Raring är som bäst är de så förbannat bra att jag inte vet var jag ska ta vägen, vilket är ett problem i Stadsparken där det finns massor av yta att röra sig på. Stundtals pulserar musiken fram som en levande organism med både dans och hjärta. Redan i första låten (”Barren och dimman”) går gitarristen Anton Nyström ner på knä och poserar snyggt, Jakob Westerlund smattrar trummor som ett automatvapen, samtidigt som basisten Elin-Alexandra Sundström gör något så enormt som att äga scenen bara genom att utstråla iskyla.
Det är ett coolt band vi har framför oss. Rasmus Winblad von Valters mellansnack är minst sagt originellt, likt en erotisk hotline med massor av snuskiga ord flämtar han fram kärleksbudskap. ”Mm-mm… sötisar, puss, puss”. Det passar Raring, men är på gränsen till obehagligt. Det är tur att en är förälskad.
LÄS MER: ”Allt handlar om transtjejer”
|
Raring på Luleå Pride i Stadsparken. Anton Nyström, Rasmus Winblad von Walter och Elin Sundström
För mig var det kärlek vid första ögonkastet när, det då nystartade, bandet spelade på Föreningsgatan 2015 och fortfarande är det Rarings första låtar jag håller närmast hjärtat. ”Du o jag” och ”Tillfällig fördrivelse” kan få mig på bra humör när som helst. Frågan är om gammal kärlek kan rosta?
”Mamma”-låten känns lite otight och inte alls lika svängig som mina favoriter medan den soliga parken hjälper knappast till med att skapa dynamik. Ibland tvekar jag över vart vårt förhållande är på väg, men det kanske bara är sunt, relationer måste vårdas.
Hjärtat bultar dock så hårt under höjdpunkterna att pulsen aldrig hinner gå ner under dalarna innan det är dags för nästa rosa moln. Puss Raring!
Fortsätt att läsa här:
Källa: Recension: "Likt en erotisk hotline" – NSD
Lämna ett svar