Så länge jag kan minnas har jag känt närvaron av spöken. En stark känsla av att det finns någon mer i rummet, fast jag är ensam. Det har aldrig skrämt mig. Snarare har jag upplevt det som att morfar eller farmor, som gick bort tidigt, har hälsat på. I tonåren fylldes jag av en stor värme och uppfattade det som att de tröstade mig när jag var ledsen.
Fortsätt att läsa här:
Läs mer: "När jag hängde tvätt var spöket i rummet"
Lämna ett svar