Vi kommer att hamna i hennes loge så småningom, vi kommer att dela en Plopp och tala om rädsla. Inte minst hennes egen rädsla för att dö. Att tvingas lämna barn och barnbarn, att allt tar slut.
– Tanken är outhärdlig, säger Ingela Olsson.
Men först pjäsen, repetitionsslutspurten. Det räcker att öppna dörren till Dramatens reception så ser man hennes ansikte – på en vit kudde som ligger i soffan. Letar man sig vidare längs vindlande korridorer når man rummet där hon söker ord och tonfall för att berätta om den sorg som bara går att närma sig, förstå och acceptera, med hjälp av magi.
Snart gör hon det alltså igen, Ingela Olsson. Bjuder in till Joan Didions monolog ”Ett år av magiskt tänkande”. Förra gången var 2011 på Teater Galeasen med en föreställning så drabbande att den gav henne SvD:s Thaliapris. ”Hennes närvaro är sant magisk”, skrev juryn i sin motivering.
Nu gäller Lilla scenen på Dramaten, premiär nästa vecka.
Repetitionslokalen är stor och kal. Ett öde golv, några stolar och ett bord; det är allt. Plus regissören Tatu Hämäläinen som lyssnar så att det ekar, så känns det, när Didions text silas genom Ingela Olsson ner till de apelsinfärgade skosulorna. Gestaltningen är nära, skyddslös och utan sentimentalitet.
År och roller har lärt henne det uppenbara:
– Ska jag berätta en historia måste jag blanda in mig själv. Att vara privat låter så fult i yrkessammanhang. Men jag har inget annat än mig själv, Ingela Olsson, att tillgå. I varje roll måste jag använda min kropp, min röst, min gråt och mina erfarenheter; allt detta som gör att det inte blir en kall historia.
Förvisso gäller det inte bara monologer. När hon, som nu, står ensam på scen i hundra långa minuter. Nej, för Ingela Olsson har teater aldrig varit att ändra röst och tonfall, att bli någon annan och upphöjd.
– Fattar du? Teater ska ha med livet att göra. Jag vill inte att publiken ska sitta och beundra, jag vill att man ska vara med.
Det är nakenheten hon är ute efter, inte ”det uppsnyggade”. Därav kampen, ambitionen, att sudda ut gränserna.
– Jag kan inte stå på scen och tänka att här är Joan Didion och hennes sorg – och här står jag som egentligen inte har med detta att göra. Min uppgift som skådespelare är att bana väg för föreställningen så att den möter publiken helt öppet. För att det ska ske måste jag blanda mig i.
Och risken att bli sentimental, särskilt om man berättar en historia om bottenlös sorg?
– Didion är inte sentimental ett jävla dugg – och det är inte jag heller. Vilket jag tror är föreställningens styrka. Sentimentalitet ställer sig emellan, blir en gegga som stöter bort.
Vi har nått logen nu, den Ingela Olsson delar med Lena Endre. Över spegeln hänger en bild på Greta Garbo, i fönstersmygen står en bukett med blekrosa rosor. Jag mumlar något insmickrande om hur vackra de är, hon kniper raskt i ett blad, konstaterar riktigt muntert:
– Det var väl det jag misstänkte, att de är konstgjorda.
Gesten känns helt logisk för den som inte bedåras av yta och förställningskonster. Varje gång jag ser Ingela Olsson komma cyklande i Stockholm – det händer ganska ofta, vi är båda hängivna cyklister – tänker jag att det skulle kunna vara en film. Eller en teaterföreställning. Skillnaden mellan hennes roller och morsan Ingela Olsson på en cykel i Götgatsbacken framstår inte som så himmelsvid.
Hon nickar, vet att det är detta som brukar sägas om henne:
– Det har säkert med min teatersyn att göra. Men också med att jag tycker att kultur, inte minst teater, ibland kan vara exkluderande för olika grupper i samhället. Det vill jag inte gå med på. Jag vill att man ska prata, föra ett samtal. Oavsett vad det är för text måste jag som skådespelare välja var i mig själv som jag ska börja.
Hon är skolad på Teater Galeasen, det hör säkert till. Har spelat i fria grupper sedan kärleken till yrket väcktes på en ABF-kurs hemma i Kalmar. Numera står hon med en fot på Dramatens tiljor – samtidigt som hon sträcker den andra över bron till Skeppsholmen, bort mot Galeasen. Hittar sätt och tjänstledigheter för att kunna spela på båda scenerna. För att själv utvecklas, men också för att nå en större publik.
– Ska man berätta en historia vill man ju göra det för så många som möjligt.
Till ”Ett år av magiskt tänkande” kom först änkorna. De som kände igen historien.
– Men det finns andra förluster än att mista en man. Många unga i publiken hade förlorat föräldrar, syskon, vänner. Grundtemat är allmänmänskligt.
Ingela Olsson hejdar sig, tar en Plopp-bit, understryker att texten inte bara handlar om sorg.
– Snarare handlar den om en människas kamp att förstå att det som hänt faktiskt har inträffat; detta att hennes man utan förvarning föll ihop på vardagsrumsgolvet. Den handlar också om hennes olika sätt att hålla vetskapen ifrån sig tills hon har så mycket fast mark under fötterna att hon kan ta den till sig. Så egentligen är det en överlevnadshandbok. Eller en överlevnadsskildring. För hon gör ju det, Joan Didion, hon överlever.
På Teater Galeasen satt publiken så nära att Ingela Olsson såg varenda reaktion. Och mycket hände. Människor suckade, grät eller blundade, några kröp ihop för att värja sig, andra gick ut.
– I början blev jag så knäckt att jag skrek: de hatar det här, de hatar det. Sen lärde jag mig, det är nog den viktigaste erfarenheten, att jag inte kan kontrollera människors reaktioner. Lika lite som jag kan tolka dem rätt.
Så den som verkar helt uttråkad eller avstängd kan lyssna mest intensivt av alla i en publik?
– Precis. Jag ska inte tro att jag kan avgöra vad olika uttryck betyder.
Hon själv känner sin nervositet. Också inför denna föreställning som hon spelat så många gånger, och prisats för. Eller kanske just därför.
– Allt finns där från förra gången; förväntningarna, de fina recensionerna, fan och hans moster. Men det måste jag aktivt skjuta undan, annars går det inte att göra något kreativt.
I hennes rädsla finns något annat också, svårare att sätta ord på:
– Tilltalet är så viktigt för mig, att hitta en plats som är sann och från vilken jag kan ta till orda från scen. Äsch, sann låter förbaskat elitistiskt, uppriktig är kanske bättre. Men när jag talar om rädsla är det nog detta jag menar; att trots åratal av scenisk erfarenhet orka låta bli att inte bli för skicklig.
Det är snart 35 år sedan Ingela Olsson, tillsammans med bland andra Rickard Günther, bildade Teater Sargasso i Stockholm. Nu sitter hon under bilden på Greta Garbo och säger, enkelt och tydligt, att med åren blir skådespelaryrket mer komplext. Och därmed mer spännande.
– Man har mer saker i fickorna.
Betyder det att jobbet blir enklare – eller svårare?
– Rikare – men också svårare eftersom det är mindre svart och vitt. Gråskalorna breder ut sig. Det är klart att det var enklare när jag var 24 och, poff, gjorde något för första gången. Men är man 24 så är man. De erfarenheter jag har i dag går inte att fuska sig till, dem måste man leva sig till.
Men du menar ändå …
– … ja, jag tycker att livet och åren gör bra saker för en skådespelare.
Kan vi inte få tro att det gäller oss alla …
– Du har rätt, det gör bra saker för människor. Relationer som kärlek och vänskap blir så mycket mer intressanta. Det svåra är döden, den oundvikliga. Och det gradvisa fysiska förfallet, som inte går att springa ifrån.
Ingela Olssons egen pappa dog för åtta år sedan. Han bodde kvar i Småland och även om de inte hade daglig kontakt så stod de varandra nära.
– Jag förstår den overklighetskänsla som Didion talar om. Jag var inte med när pappa dog, när jag kom ner var han bara borta. Flera somrar efteråt kunde jag höra stegen av hans träskor i trädgården. För mamma blev kampen förstås större. Hon förlorade sin livskamrat medan jag hade kvar min man, min egen familj. Pappas död påverkade inte min vardag på samma sätt men för mamma blev det – helt tomt. De hade varit ihop sen hon var 15 år.
Hennes mamma har inte sett ”Ett år av magiskt tänkande.”
– Nej, inte ännu. Men hon kanske kan smyga sig in på någon av de sista bänkraderna på Dramatens lilla scen. Dit ser jag inte från scen, salongen är så mycket större än på Galeasen.
Magi är redskap för olika fasor, inte bara vid akuta förluster. Många skådespelare har omfattande ritualer innan de går in på scen. För Ingela Olsson räcker det att promenera till teatern.
– Jag försöker avhålla mig från fasta rutiner eftersom de lätt blir till hjulspår. Och går man på mekanik – då dör allt på scen. Förr skulle jag värma upp, slappna av och yoga i timmar före en föreställning. Det har jag slutat med, det blev för jobbigt. I stället ringer jag gärna hem sju minuter innan jag ska in på scen. Jag vill vara i livet. Jag vill vara på riktigt, prata om gympapåsar och säga puss, puss – innan jag går in i Didions eller Shakespeares värld.
Också i rollen som Elisabet, i aktuella ”Rickard III” på Dramatens stora scen, vrålar hon ut en förtvivlans sorg. Ändå ska vi kanske inte jämföra Shakespeares Elisabet med en magiskt tänkande Didion.
– Men båda pjäserna handlar om död, tragedier. Elisabet förlorar inte bara sin man utan allt. Hennes liv skövlas. Samtidigt är det inte hennes öde som skildras, hon är bara en kontrapunkt till Rickard III, och vi har spelat sedan februari så det känns inte längre lika skört.
En mobil surrar otåligt någonstans, Ingela Olsson ber om ursäkt, säger att hon bara måste kolla om det är dottern. Nej, det var någon annan. Men där i telefonen finns bilden på en späd skönhet med mörk kalufs. En stolt mormor zoomar in barnbarnet som föddes i somras, säger att vetskapen om livets ändlighet inte bara är negativ, destruktiv.
– Den påminner oss också om att livet inte är i morgon eller om fem år. Livet är nu. Sen kan vi skrika och gapa och stressa för skitsaker, men någon gång måste vi stanna upp – och vara ömsinta mot det vi har.
Mörkret smyger redan över Nybroplan men vänta, vi får inte glömma kudden i receptionen – skapad av hantverkaren som gick i pension och ville återanvända lite rekvisita. Finns det någon symbolik, kan man på något sätt likna Ingela Olssons arbete vid …
Hon avbryter den hopplösa frågan:
– Det låter jävligt tråkigt med teater som kudde. Själv föredrar jag nog att se den som spikmatta.
Läs mer:
Källa: Ingela Olsson: De erfarenheter jag har i dag går inte att fuska sig till. – Svenska Dagbladet
Lämna ett svar