Finkultur som liknar ”Bonde söker fru” – Svenska Dagbladet

Hon längtar efter kärlek och nu har hon mött mannen som kanske, kanske kommer att välja henne. Åtminstone efter att han sorterat bort andra kvinnor som också finns i hans liv och suktar efter att dela hans säng och vardag.

Om jag talar om Ester Nilsson, Lena Anderssons hyllade romangestalt vars kärlekslängtan nu skrivits in mellan nya pärmar i boken ”Utan personligt ansvar”?

Fel, fel. Jag talar om en kvinna, det finns en hel hop att välja mellan, i TV4-serien ”Bonde söker fru”. Konceptet är enkelt: kärleksträngtande bönder bjuder in några utvalda kvinnor till sina gårdar – en efter en sorteras bort, eller väljer självmant att lämna gård och tv-serie – i slutändan finns en enda kvar och drömmen om äkta kärlek flammar stolt över lador och gärden.

Det är klart man inte kan jämföra en Augustprisad författare med en gödselstinkande dokusåpa. Ändå gör jag det – nu när debatten om Hugo Rask äntligen tonat ut.

Låt vara att Ester Nilsson är en romangestalt men i hennes person har Lena Andersson skrivit in egna erfarenheter. Som hon erkände när jag mötte henne. ”Låt mig säga så här. Jag har en viss research i ämnet.”De giftassugna bönderna, och kvinnorna som ställer upp i programmet, är verklighet rätt upp och ner. Det är möjligt att produktionsbolaget fixar och trixar för att höja tittarsiffrorna, men den kärlek som blir till allvar fortsätter bortom tv-kameror och publicitet.

Vad är då skillnaden – den tydligen himmelsvida? Jo, att det ena är finkulturell kärlekslängtan medan det andra, längtan i bondetappning, är fulkultur. Program som man, åtminstone i vissa kretsar, aldrig skulle erkänna att man ens känner till. Mycket mindre tittar på. Jag har testat, alldeles högt i det etablerade kulturgänget slängde jag in att jag råkat se senaste avsnittet av ”Bonde söker fru”. Det blev tyst. Knäpptyst. Sen bytte vi ämne.

Om vi håller fast tanken att Ester Nilssons fiktiva kärleksfnatt liknar de livs levande kvinnornas i ”Bonde söker fru”. Finns då skillnaden hos männen? Att de som exponerar sin längtan i TV4 är speciellt hopplösa typer? Men vänta, är det inte dessa kulturmän som Lena Andersson skriver om som utnämnts till höstens mest föraktade . Ändå, eller just därför, utgör de högsta vinsten i den kärlekskarusell som betraktas som mer upphöjd. Medan tv-programmens huvudpersoner mest blottar en simpel ensamhet. Varför då?

Låt vara att min jämförelse inte håller, i ett övergripande perspektiv. Lena Andersson är en briljant författare och analytiker, väl värd alla lovord. En tv-dokusåpa har inga högre ambitioner, så vitt jag förstår, än att ge en stunds lättsam underhållning. Höga tittarsiffror. Punkt slut.

Kanske kan man se det som två paket. Förpackningarna är lika väsensskilda som en flaska årgångsvin och en påse marshmallows. Men inuti finns drömmen att den vi älskar väljer just oss och ingen annan. Det är varken fin- eller fulkulturellt. Det är bara högst mänskligt.
 

Se mer här:



Källa: Finkultur som liknar ”Bonde söker fru” – Svenska Dagbladet


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *