Det där med barnens sjukdomar är förstås inte det första som Claes Elfsberg berättar när vi träffas över en lunch bestående av ”Roslagens strömmingslåda med kokt potatis” – Claes är lite inspirerad av GI-dieten och lämnar flera av potatisarna på tallriken – på restaurang Ulla Winbladhs på Djurgården i Stockholm. Men efter en halvtimma, då jag frågar hur han får relationen till hustrun Monica Elfsberg, 57, att fungera så bra, svarar Claes så här:
– Nu har vi hängt ihop i 23 år och jag har lärt mig av Monica – jag har ju misslyckats med två äktenskap förut – att man inte behöver hålla på och försöka göra om den andra hela tiden. Man måste vara förlåtande i den meningen att man får stå ut med lite egenheter hos sin partner. Det är hon väldigt bra på och efter hand har jag lärt mig det också.
Men det krävs oftast ett visst arbete för att få ett förhållande att hålla?
– Vi trivs väldigt bra tillsammans, gillar både skärgården och båtliv, korsord och vad det nu är, tillsammans. Vi älskar våra barnbarn. Det finns en massa saker som förgyller vår tillvaro.
– Sedan växer man ibland samman ännu mer i motgångar. Vi brukar säga att vi tillsammans har fyra barn, Monica har ett och jag har tre barn, och utan att gräva alltför mycket i detaljerna så har två av dessa fyra barn inom loppet av 1,5 år drabbats av svåra sjukdomar som har krävt svår och besvärlig läkarbehandling och operation och sådant. Det där är för mycket, med två av fyra som hotas till livet. Men det är också något som svetsar samman en familj.
Claes återkommer längre fram till frågan om barnens tillstånd då jag frågar om i vilka lägen han gråter, men nu fortsätter vi att prata om andra motgångar som också kan skapa fördjupade band.
Claes Elfsberg och hustrun Monica, frisör, vid Polarpriskonserten i fjol.Foto: OLLE SPORRONG
Jag har förstått att Monica och du kanske drömde om att få ett gemensamt barn också?
– Inte bara kanske, det var verkligen så. Inte från första dagen, men så småningom bestämde vi oss för att försöka skaffa ett barn. Men det funkade inte och det fanns medicinska skäl till att det inte gick. Det var lite grann av en sorg. Men i stället kom barnbarnen och nu är vi uppe i sex barnbarn så vi har kompenserats rikligt för detta.
Har du förändrats som person också, utöver att du har en relation med en helt annan person än i dina två tidigare äktenskap?
– Det kan jag inte avgöra, men kanske kom mina sämre egenskaper fram extra mycket i mina tidigare äktenskap och i det nuvarande får kanske något lite bättre egenskaper chansen att märkas. Men det är väl också så att man blir lite klokare med åldern. Erfarenhet betyder något, inte bara i journalistiken utan även i privatlivet (skrattar, reds anm).
LÄS MER: Det här avslöjar kronprinsessan för Elfsberg
Du var nyhetsankare på ”Rapport” när dina tre barn föddes. Hur gjorde du för att få ihop tillvaron?
– Jag var inte alls pappaledig i den utsträckning som mina söner har varit, men jag var pappaledig ett par månader med de första barnen. Där har det hänt någonting till det bättre i samhället.
Programledaren Claes Elfsberg umgås gärna med sina vuxna barn och läser sagor för barnbarnen.Foto: OLLE SPORRONGDu har berättat att det på den tiden inte var lika vanligt med varannan-vecka-upplägg då föräldrarna skildes. Hur gjorde du för att ha kontakt med barnen efter uppbrotten från deras mödrar?
– Ja, det var bestämda veckohelger som barnen var hos mig. Det blev extra tydligt efter den andra skilsmässan då min dotter var liten. Hon bodde därefter i en helt annan del av landet och då gällde det att bestämma tidigt så att man kunde boka tåg- och flygbiljetter, vilket var själva förutsättningen för umgänget.
Då jag intervjuade författaren och polisen Martin Melin berättade det blev en vändpunkt för honom när den fyraåriga dottern efter skilsmässan ville hem till mamma då det var dags för den första pappa-barn-helgen och att han därefter prioriterade barnen mer. Hur har det varit för dig?
– Jag tror inte att jag är ovanlig om jag säger att för män är det nog så att de minsta barnen har man nog inte så bra kontakt med, när de är små. Men ju större och äldre barnen blir, desto lättare är det att prata med dem och då även för en pappa att ha kontakt med dem. Jag tycker att kontakten med mina barn har blivit bättre ju större barnen har blivit.
Läser gärna för barnbarnen
Hur vill du vara som pappa?
– Jag är varken som pappa eller farfar den där som alltid ligger ner på golvet och leker med små barn, jag är mer en resonerande person som gärna läser böcker för småungarna men som inte kryper och leker på backen.
– Jag har nog varit en bestämmande pappa som har satt upp regler. Jag ser med fasa på föräldrar till småbarn som i dag låter barnen fatta väldigt många beslut. Man erbjuder barnen en buffé av alternativ, så ska barnen bestämma. Så har jag aldrig varit. Jag har inte frågat om barnen vill ha oxfilé eller fiskpinnar, jag har sagt ”i dag blir det fiskpinnar till middag”.
Vad har du tagit efter och vad har du gjort annorlunda jämfört med dina föräldrars sätt att vara?
– Min pappa såg mig i den betydelsen att jag var en viktig person för honom. När han träffade bekanta, kolleger, affärsbekanta föste han fram mig och sade ”ni måste hälsa på min son”. Det mådde jag bra av och det har jag försökt göra i relation till mina barn.
Flera programledare jag har intervjuat har sagt att de ogärna går till allmänna badhus med sina barn, för att de känner sig uttittade. Har du gjort sådant?
– O ja, för tusan, det är klart att jag har gjort det. Det enda jag som jag under en lång följd av år har aktat mig för är att under fredags- och lördagskvällar åka tunnelbana. Många är drängfulla och ska antingen slå en på käften eller falla en om halsen. Det kan bli lite påfrestande.
En främmande kvinna ville flytta in hos Claes Elfsberg
Vid något tillfälle stod en kvinna med resväskor utanför din dörr och ville flytta in?
– Det här var 1994 då jag låg i skilsmässa. Plötsligt en morgon ringde det på dörren till villan där jag bodde. Då stod hon där med sin resväska och gjorde klart att nu skulle hon flytta in hos mig.
Claes Elfsberg besväras inte av att han är så igenkänd, men en gång ville en främmande kvinna flytta in hos honom.Foto: OLLE SPORRONGVad gjorde du?
– Jag sade ”nej tack, det kommer inte att hända”. Hon fick gå hem till sig igen.
Vad har du mer varit med om för märkliga uttryck för beundran?
– Många som verkar i offentligheten känner nog av att en del människor som inte mår så bra kan få fantasier om att man hör ihop, så det är väl en och annan som flörtar. De allra flesta människor är tvärtom ytterligt bussiga och trevliga. Det märkte jag inte minst när jag under tre år jobbade som tittarombudsman och svarade i telefonen eller var ute och höll föredrag.
Kan du gå ut och köpa mjölk i de mjuka kläder som du tar på dig när du kommer hem från jobbet?
– Jag går ofta tvärs över gatan och handlar i just de kläderna. Är man så förbannat gammal som jag behöver man inte vara kokett längre. Dessutom vet folk efter att ha sett mig i kavajer och kostymer och fan och hans moster att jag har sådant hängande i garderoben så jag behöver inte klä mig fint bara för att visa att jag har fina kläder.
Vad är du mest stolt över, yrkesmässigt?
– Två olika saker. Dels är jag väldigt stolt över de två program som jag gjort på senare tid, ”Köttberget checkar ut” och de kungliga intervjuerna med kungen i fjol och kronprinsessporträttet som jag håller på med just nu. Det är egna idéer som i hög grad har genomförts efter mitt eget huvud.
– Men i första hand är jag stolt över att jag har fått vara programledare för valvakorna. Det är den yttersta demokratirapporteringen att få berätta hur det har gått i allmänna demokratiska val, det känns högtidligt.
– Sedan är det yrkesmässigt intressant att arbeta när det är stora nyhetshändelser, men det är inga ”roliga” nyheter man kommer med.
Där har du sagt att ”ingen är betjänt av att läkaren sitter och gråter”?
– Nej, exakt. Public service har ett uppdrag att förse människor med nyheter och kunskaper som de behöver för att fatta egna beslut och det blir inte ett dugg bättre av att jag och mina kolleger bölar i tv för att det är så hemskt. Däremot kan man vara lite allvarlig och stram, det tror jag att jag har varit rakt igenom i min yrkesroll.
Men vid några tillfällen har det varit på vippen att du börjat gråta?
– Ja, allra mest under tsunamin. Det är den nyhetshändelse som gripit tag i mig mest. Det hade bibliska proportioner, havet reste sig som en syndaflod och slet barn ur föräldrarnas famn, det var alldeles förskräckligt. Rent allmänt har jag nog blivit mer blödig med åldern också.
Du har sagt att du gråter när du ser Julia Roberts i filmen ”Blommor av stål”?
– Jo, jag kan böla till så mycket, till de mest banala tv-serier. Eller för att jag hör musik som är väldigt vacker. Helen Sjöholm kan få mig att gråta för att hennes röst berör mig så mycket.
Män i din generation brukar annars inte ha supernära till känslorna, eller för den delen att erkänna att de har det. Kunde du det när du var 30?
– Nej, det tror jag inte. 40? Ja, kanske. Då började jag nog böla. Sedan har det blivit mer och mer, ha ha.
Claes Elfsberg säger sig ha blivit mer gråtmild med åren.Foto: OLLE SPORRONG
Claes om barnens sjukdomar
Jan Guillou berättade för mig att han gråter när han ser mössen i Askungen på julafton. Hur är det för dig, gråter du även över privata saker?
– Jag gråter väl även över sådant. När barnen har blivit sjuka de senaste åren så har jag gråtit väldigt mycket.
Hur mår dina barn nu?
– Den ena som blev sjuk för 1,5 år sedan är väl lite bättre utan att vara helt bra och den andra är mitt i sin behandling för cancer, just nu. Hon kommer att bli bra, men just för ögonblicket är det inte bra.
Det sägs vara hundra gånger värre när något drabbar ens barn än när man själv råkar ut för svårigheter?
– Ja, jag föreställer mig det. Jag har haft turen att vara frisk, har hittills aldrig behövt opereras.
Fakta/Djupintervjuar kronprinsessanNAMN: Claes-Gösta Elfsberg.ÅLDER: 68.YRKE: Journalist, programledare.BOR: Hyresrätt i Birkastan i centrala Stockholm, sommarställe i Stockholms skärgård.FAMILJ: Hustrun Monica Elfsberg, snart 58, frisör. Barnen Jon, 41, David, 37 (från äktenskapet med Ingela Dohns Husander) och Hanna, 30 (från äktenskapet med Annicka Marberg). Bonussonen Lucas, 34. Barnbarnen Linn, 12, Erik, 9, Frances, tre månader. Två bonusbarnbarn.FÖDD OCH UPPVUXEN: I ett arbetarhem i Stockholmsförorten Svedmyra med en två år äldre syster, Ewa-Marie. Fick senare en åtta år yngre halvbror, Bernt (på mammans sida). Fem halvsyskon på pappans sida.MAMMA VAR: Gertrud Larsson, född 1915, utbildad barnskötare, död 2001.PAPPA VAR: Gösta Elfsberg, född 1909, lastbilschaufför och egenföretagare, dog 1972.UTBILDNING: Gymnasiet på Norra Real. Oavslutade studier på Journalisthögskolan. KARRIÄR: Reporter på ”Rapport” (1971), nyhetsankare på ”Rapport” (1975) och senare ”Aktuellt” (-2015). Tittarombudsman (2005-2008). Programledare för ”Gomorron Sverige”. ”Köttberget checkar ut”, ”Dokument Utifrån”, ett tiotal valvakor (svenska och utländska val), ett par galor och Nationaldagsfirandet. Personporträttet ”Kungen 70 år: Ensamt majestät” (2016). INKOMST AV TJÄNST: 1 016 800 kronor (2015).AKTUELL: Djupintervjuar Victoria i ”Kronprinsessan 40 år” som sänds fredag 14 juli klockan 20.00 i SVT1.
Apropå det du sade om det fina med att få programleda valvakor, röstar du?
– Självklart. Hur jag har röstat har varierat. Det har dock inte varit några våldsamma kast.
Hur har du gjort för att orka med 15-timmarsarbetspass?
– Att vara programledare i tv är inte fysiskt, det handlar om att hålla sig vaken och vara alert. Däremot kan det vara speciellt beroende på om man är morgon- eller kvällsmänniska. Nu när jag har lett ”Gomorron Sverige” i 1,5 år har jag fått ”öva om mig” efter att i ett helt yrkesliv med 40 år på ”Rapport” och ”Aktuellt” ha älskat att sova länge och vara som piggast på kvällen. Nu vaknar jag ofta vid 03.30 om morgnarna. Därför får jag väl ett nytt jobb att ställa om igen nu när jag inte ska sända ”Gomorron Sverige” längre. Annars har jag aldrig sett arbetet som något betungande, tvärtom. Det är urkul att jobba på ”Aktuellt” och ”Rapport”.
Claes Elfsberg sägs vara den person som suttit längst tid i hela värden som nyhetsankare, här tillsammans med Cecilia Gralde i ”Aktuellt”.Hur har du velat sätta sin prägel på nyhetsarbetet?
– Det som jag lärde mig under det jag kallar för mitt universitet, den nystartade ”Rapport”-redaktionen på tidigt 1970-tal, det sitter väldigt hårt i. Nyheterna som presenteras i SVT ska vara saker som är viktiga för många människor. Jag tycker väldigt illa om det här tramsandet med gulliga djur och sådant där. Det är inte viktigt. Det finns andra saker som är viktiga som vi ska använda det utrymmet till. Där har jag då blivit lite osams med andra kolleger som har en lite annan inriktning.
– När jag var ung kanske jag inte såg vård- och skolfrågor som lika viktiga som politik och försvar, men jag har lärt mig att det kan vara minst lika viktigt, kanske viktigare ibland.
Hur kommer det sig att du är med i ”Stallbröderna”?
– Jag blev tillfrågad . En god vän och en god vän till honom, Lasse Berghagen, blev mina faddrar. Från första stund kände jag mig otroligt välkommen i det gänget, fick en massa nya, härliga vänner. Nu har jag varit med där i en bit över 20 år.
Vad betyder den gemenskapen?
– Vid ett möte med Stallbröderna blir man omedelbart mött av en massa människor som skiner upp och frågar hur man mår. Det värmer i hjärtat att bli mottagen med en uppriktig nyfikenhet och jag blir lika glad när jag ser de andra Stallbröderna. Vid det senaste mötet för några veckor sedan kom Lasse Lönndahl som inte varit med på ett tag och alla tyckte att det var buskul. Det är inte för att ”idolen” Lasse Lönndahl dök upp, utan för att det är en gammal kompis, inte fullt lika rörlig som tidigare. Vi har en underbar sammanhållning i Stallbröderna!
Du har sagt att du har namn-afasi?
– Det stämmer, jag har väldigt svårt att komma ihåg namn. Jag tycker att jag smakar på ett namn flera gånger och tror att jag ska komma ihåg, men lik förbaskat har jag två minuter senare glömt. Tack och lov har min fru bättre koll, hon brukar gå bakom och väsa åt mig ”du har träffat honom förut, han heter si och så.
Hade fusklapp med John Pohlmans namn
Stämmer det att du skrev upp väderpresentatören John Pohlmans namn på en lapp?
– Alltid. När jag går in i direktsändning behöver jag inte manus, men jag vill ha namnen på dem jag ska prata med uppskrivna. För jag vet att det ögonblick kommer då det plötsligt blir alldeles vitt, ”vad tusan heter människan?”. Det har hänt i livesändning, då får man prata runt det.
Claes Elfsberg har svårt att komma ihåg namn och hade därför under nyhetssändningarna alltid en lapp med namn på medverkande, så även med den populäre tv-meteorologen John Pohlman.Foto: / SVTVem är det svårast att intervjua?
– Carl Bildt har en tendens att ta över intervjusituationen. Olof Palme var ännu tuffare på det viset. Ibland blev man helt enkelt överkörd.
Har du något knep när du träffar Bildt nuförtiden?
– Man får försöka vara påläst. Han briljerar ju gärna med sina kunskaper. Nu har jag haft intressen åt samma håll som han, militära frågor. Ett knep kan vara att prata med honom före om den senaste flygplansmodellen och antyda att man känner igen den, då kan det gå lite bättre.
Claes Elfsberg berättar om knepen han har för att lyckas hantera svårintervjuade Carl Bildt.Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Göran Persson väste till Elfsberg
Förre statsministern Göran Persson pikade ju Aftonbladets Lena Mellin om vikten. Har någon försökt rubba dig så?
– Ja, vid slutdebatten inför valet 1998 lutade sig Göran Persson fram över mig, över sekreteraren som satt mittemellan, och väste ”det här kommer inte att bli bra – och det är ditt fel”.
Hur reagerade du då?
– Det är klart att det är lite störande när man märker att någon väldigt tydligt försöker få en ur balans.
Göran Persson väste till Eflsberg under slutdebatten.Ska bli 120 år
Du har bestämt dig för att bli 120 år?
– Ja, jag har bestämt mig för att bli minst 120 år. När jag drog till med det första gången skrattade folk, men i dag säger en del läkare att det inte är helt orimligt.
Din pappa blev 62 och din mamma 85. Vad tänker du om åldrande och ärftlighet?
– Man är inte en kopia av sina föräldrar och brås jag på någon är det nog mest på min morfar som blev en bit över 90. Hans bröder blev också gamla, trots att de var födda på sent 1800-tal. Det har hänt mycket sedan dess med kost, medicin och omständigheter i livet.
Vad tror du händer efter döden?
– Då är det slut. Jag är inte religiös och tror inte på andra övernaturliga saker. Jag tycker att jag söker hela tiden, men inte några övernaturliga förklaringar. Andlighet behöver ju inte betyda att det handlar om gudsbegrepp. Jag tycker om kyrkor och den musik som sjungs i frikyrkor och i Svenska kyrkan även om jag inte för ett ögonblick tror på texten.
Men du har gift dig i kyrkan?
– Tre gånger i olika kyrkor, trots att jag inte har varit medlem. Om man nu bestämmer sig för att leva ihop är det kul att göra en markering. Min icke-religiösa inställning ska inte behöva ligga i vägen för någon annans dröm om hur det ska vara.
Claes Elfsberg och hustrun Monica, frisör, har skrivit äktenskapsförord och testamente.Foto: OLLE SPORRONGMan kan ju vara sambo…?
– Att vara gift ju väldigt lite ett religiöst ställningstagande och mycket mer ett juridiskt förhållningssätt när man går in i en relation som för med sig en massa omständigheter. Gifter man sig är det klart med juridiken kring barnen och gemensamt ägande.
Det låter som att ni har skrivit testamente?
– Ja, självklart. Inte för att det finns särskilt mycket att dela på, men för att det inte ska bli osämja. Min hustru är företagare och det var ett bärande skäl till att ha äktenskapsförord och testamente. Om vi skulle skiljas skulle inte jag beröva henne hennes arbetsmöjligheter, det hade varit helt barockt.
Amelia Adamo lever liksom du med en frisör, tjänar mer än Lucio och har i testamentet försäkrat sig att han kan skulle ha tak över huvudet även om Amelia skulle få en tegelsten i huvudet?
– Monica och jag bor i en hyreslägenhet, men vi har en sommarbostad och vi har försökt försäkra oss om att om man går i vägen för en buss ska den andra kunna behålla det där sommarhuset.
LÄS MER: Claes Elfsberg om ålderismen
Claes Elfsberg vill gärna fortsätta arbeta som programledare på SVT och irriterar sig på policyn att man automatiskt sägs upp efter 67-årsdagen.Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN”Har alltid känt mig fattig”
Berätta om din uppväxt!
– Mitt barndomshem var en ganska stökig miljö. Mina föräldrar skilde sig tidigt. Det var ganska trångt hemma, så jag gjorde läxorna på tunnelbanan på väg till skolan. Min pappa var mitt ljus i tillvaron och i tonåren flyttade jag hem till honom.
Hur har din uppväxt präglat dig?
– Jag har hela mitt liv varit på flykt från min barndomsmiljö. Från det att jag blev vuxen har jag aldrig velat bo söder om Slussen. Jag växte upp i en söderförort, men allt det där är förknippat med tråkigheter i min barndom och i stället har jag valt att bo på andra håll.
– Trots att jag under en stor del av mitt yrkesliv har haft en anständig lön har jag alltid känt mig fattig. Barndomens fattigdom har nästan etsats fast i generna, i cellerna i kroppen. Det är först på senare år som jag har unnat mig att gå ut och köpa ett par byxor i affären, annars har det oftast slutat med att jag tänkt ”det klarar sig ändå”. Det har inte känts så bra att göra lite större investeringar.
Leif GW Persson, som du gick gymnasiet med, skriver i memoarerna ”Gustavs grabb” om känslan att inte kunna bjuda tillbaka då man fick komma hem till rikare klasskompisar?
– Så var det verkligen. Jag har verkligen försökt uttrycka tacksamhet till mina kamraters föräldrar som tog emot mig i sina hem och ofta bjöd på mat eller fika. Mina flickvänners familjer gjorde det samma. Det var för mig oerhört viktigt. Jag fick exempelvis lära mig bordsskick och sociala koder. Det finns alltid en anledning att vara vänlig mot ett barn.
En period blev du retad?
– Före puberteten var jag ganska rund. Då fick jag lite då och då känna på hur det är att bli retad. Som en parafras på mitt efternamn kallades jag ”Claes Fläskberg”. Jag minns det, men det har inte skapat några ärr.
En del som blir mobbade blir själva mobbare?
– Just det har jag nog aldrig blivit anklagad för. Däremot har en och annan de senaste 20 åren antytt att någon blivit lite rädd för mig för att jag har en så barsk framtoning. På nyhetsredaktionen ska en del nästan inte ha vågat säga emot mig.
Vad tänker du om det?
– Det fick mig att tänka efter. Jag har ansträngt mig än mer för att tilltala folk på ett vänligt sätt så att ingen ska behöva känna så.
Vad kommer vi att få veta i din intervju med kronprinsessan?
– Jag tror att jag kommer henne närmare, hon pratar om sin egen ångest. Jag har blivit serverad låtsaspannkaka av Estelle. Prins Daniel gråter framför kameran när han ska förklara hur bra hans hustru är. Så jag tror att det kommer att bli intressant för folk att titta.
– Alla vi andra runtomkring tycker att kronprinsessan verkar helt perfekt, men själv hittar hon fel och är nervös. Hennes man säger att hon borde vara snällare mot sig själv.
”Alla runtomkring tycker att kronprinsessan verkar helt perfekt”, säger Claes Elfsberg som djupintervjuat Victoria inför hennes 40-årsdag.Foto: SVEN LINDWALLNär jag läste Alice Bah Kuhnkes intervjubok ”Victoria, Victoria” (2002) slogs jag av vilken ensamhet kronprinsessan verkade bära på, inte minst under perioden då hon tog avstånd från alla vänner för att hon inte visste vem hon kunde lita på?
– Jag fick samma intryck när jag intervjuade hennes pappa för något år sedan. I den där rollen blir man nog väldigt ensam. Inte för att jag umgås i hovkretsar, men det är uppenbart vilket intrigerande och krypande det är i närheten av kungligheter för att få deras gunst och det leder förmodligen till den där ensamheten.
Du har protesterat mot SVT:s policy att säga upp anställda som fyller 67?
– Ja, jag känner mig bättre i mitt yrke än vad jag någonsin har gjort tidigare. Jag klarar svårare saker, tycker att jag är bättre som skribent, programledare och intervjuare. Jag tycker att jag är mer kreativ, har till exempel hittat på en uppfinning som är en säkerhetsdetalj för folk som tycker om att vara med på sjön och jag har pratat med en affärsutvecklare om idén.
– Västeuropa är betydligt sämre på att ta tillvara erfarenhet än andra delar av världen. Då Marianne Rundström, jag och en massa andra människor känner oss fyllda av arbetslust och kreativitet och är friska och krya och skulle vilja jobba så får vi inte det. Ska vi jobba måste vi göra det i en helt annan form och starta firma.
Vad händer för dig yrkesmässigt nu när ”Gomorron Sverige” föryngras?
– Just nu filar Marianne Rundström och jag på ett par olika programidéer som vi ska lämna in till SVT:s programledning, sedan är Marianne så otroligt efterfrågad så hon kanske inte ens kommer att ha tid.
PS Så var mötetClaes Elfsberg anländer samtidigt som vi till parkeringen utanför Ulla Winbladhs restaurang på Djurgården i Stockholm. Vi tar bilderna direkt, innan regnet som hänger i luften börjar falla. Claes frågar om vi har en bit papper som han kan spotta ut tuggummit i, för efter att ha tillbringat mycket tid med kronprinsessan Victoria vågar han inte spotta ut något i naturen. ”Kronprinsessan samlade upp glas hon hittade utanför Haga i sina bara händer”, berättar han. Claes är otroligt trevlig och tillmötesgående. Ett riktigt proffs!
Läs om hur Claes Elfsberg var under intervjun.Foto: OLLE SPORRONG
Se artikeln här:
Cred & Källa: Elfsbergs tårar – för sina svårt sjuka barn
Lämna ett svar