"Det här var ju faktiskt kul, Kiss"

GÖTEBORG. Samma sminkade rocklegendarer, samma gamla scentricks som senast.
Men i ett fullsatt Scandinavium blir det ändå annorlunda.
För det här var ju faktiskt kul, Kiss.Konstigt, det här med konserter.
För trots att låtlistan är snarlik den i Stockholm i fredags och trots att alla effekter smäller av på exakt samma sätt som i Tele 2 Arena, är Kiss en roligare upplevelse i Göteborg.
Att säga att ett band med drygt fyrtio år på nacken nu är mer varma i kläderna efter spelningar i Oslo och Horsens i veckan, på en turné som rullat i månader, är förstås ren idioti. Men det är något med laddningen i luften som märks i inledande “Deuce” och när Stanley eldar igång publiken inför “Lick it up”. Ett rutinerat band som Kiss märker förstås energin och gör den till sin. Redan efter en minut är Stanley nere på knä och Simmons slickar bassträngarna. Då är det mycket lättare att förtränga Stanleys ansträngda stämband eller att Kiss bäst före-datum sedan länge passerat.
Kiss känns mer lekfullt
Under en timme och fyrtiofem minuter visar Kiss att de fortfarande är en tjänlig produkt. Sedan gör det även sitt till att de tajtar till setet genom att skippa en svajig “Love Gun”. Det känns även lite mer lekfullt ikväll inom affärsbolaget Kiss. Under Thayers solo i “Shock me” står Stanley, 65 år gammal, och kastar plektrum på trummisen Singer.
Kiss
Kiss
Scandinavium, Göteborg
Publik: 11 117 (slutsålt)
Vem: Kvartett med rötterna i New York. Populariserade smink och scenshow i hårdrocken. Valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 2014. Består sedan 2004 av originalmedlemmarna Paul Stanley (gitarr, sång) och Gene Simmons (bas, sång) samt nytillskotten Eric Singer (trummor) och Tommy Thayer (gitarr).
Vad: Sista spelningen i Skandinavien för  “KISS World Tour” som senaste veckan tidigare bl a nått Helsingfors och Stockholm med i det närmaste slutsålda konserter.
För både gamla och unga
Mycket av låtarna går ut på att Paul och Gene ställer sig i mitten av scen och poserar stilla som två vaxdockor (den ena med tungan ute). Och varför inte. Det här är på sitt sätt levande rockhistoria som ställs ut för både gamla fans och förstagångsbesökare.
I “Cold gin” vänder jag mig om. Där står en kille på kanske fem år står med en ny Kiss-tröja stor som en kaftan och med en liten plastbas i händerna. Det här lär vara hans första Kiss-gång och killen rockar precis som idolerna däruppe. Där finns anledningen till att Stanley framåt slutet kan lova att de nog kommer tillbaka snart.
Och varför inte, som sagt. Det här var ju rätt kul.  
KISS Låt för låt:
Deuce
Entrén från takhöjd är beprövad men likväl snygg.

Shout it Out Loud
Redan mer energi i luften än senast i Stockholm.

Lick it Up
Stanley eldar på publiken, sedan eld och grön laser.

I Love it Loud
Simmons tar över taktpinnen, Stanley går ner i halvspagat.

Firehouse
Pauls röst försvinner men eldfängd boogierock slätar över.

Shock Me
Var är Ace?

Flaming Youth
Vintage Kiss på storskärmen, inte största stunden från klassikern “Destroyer”.

War Machine
Blodigt yxbas-solo, stabilt riffande.

Shandi
Vi får en halv bagatell, med Paul ensam med gitarr och publiken.

Crazy Crazy Nights
Kiss som mest daterad, trots att låten är bland de yngre ikväll.

Cold Gin
Här och nu låter Kiss riktigt bra. Riffet försämrar inte saken.

Say Yeah
Mest en utdragen allsångsövning.

Psycho Circus
Stanley flyger ut till mitten och äter upp publikresponsen.

Black Diamond
Svår att misslyckas med. Kiss som visuellt bäst.

Rock and roll all nite
Konfetti, nöjesfält-feeling och ramalama.

I Was Made for Lovin’ You
Disco med skakig röst och taktfasta explosioner.

Detroit Rock City
Scandinavium ylar av lycka, Kiss går av med stil.

Fortsätt läsa:


Cred & Källa: "Det här var ju faktiskt kul, Kiss"