Céline Dion bjussar på trestegs-OS i vibrato

Så bra var sångdivan i Tele2 ArenaKonserten med Céline Dion är i långa stunder en gräslig upplevelse.Men det finns också ett stort underhållningsvärde i hennes vokala olympiad.Det händer inte ofta numera.Men ibland måste till och med en luttrad rockjournalist gnugga sig i ögonen av förvåning.Här sker det redan i första låten.När Céline Dion klämmer i med den första och långa och höga tonen i ”The power of love” slår jublet lock för öronen.Céline Dion++Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: 23 029 (utsålt). Längd: 2 timmar och 10 minuter. Bäst: ”My heart will go on”. Sämst: ”Refuse to dance”. Och tolkningarna av ”Black or white” och ”River deep, mountain high”. Fråga: Hur ofta nämner hon köttbullar? Eller Jesper Parnevik?Aha. Det är så det går till. Konserten är en ceremoni med tydliga regler.”Aaaaaaaaaaaaaaa!”Klapp-klapp-klapp.”Ooooooooooooo!”Jubel och glädjetjut.”Loooooooooooooove!”Vrål och visslingar. Skådespelet är djupt fascinerande.Visst, det går att dra paralleller till när jazzartister fyrar av ett långt och vindlade solo. Eller när trummisar är jätteduktiga på att solobanka skinn och cymbaler under Sweden Rock. Eller olika rockgitarristers uppvisningar.Men mest går tankarna till idrott.Att se en konsert med Céline Dion känns ofta som att titta på trestegshopp i vibrato. OS-finalen, förstås.Pratar på – längeRösten är altaret som fansen kommit för att dyrka. Och det är själva prestationen som räknas och inte vad musiken har att säga.Vilket kan förklara att konserten ibland blir omdömeslös, tom och idéfattig. Flera klumpigt arrangerade rockcovers är inget annat än påkostad Las Vegas-karaoke.Missförstå mig inte nu. Den kanadensiska världsstjärnan är en enastående sångerska och ett sant proffs. Musikaliteten visar inte upp några tekniska brister. Dessutom verkar mellansnacket förtjusande nog vara improviserat på riktigt. På den här nivån brukar artisterna annars följa ett noggrant förberett manus.Och Dion pratar på. Länge. Väldigt länge. Hur länge då?Låt mig ge ett exempel:Du skulle hinna gå ut ur arenan, haffa en taxi, laga en pasta all’arrabiata, äta upp maten i lugn och ro och åka tillbaka till Tele 2 Arena igen. När du väl hittar din plats snackar Céline Dion fortfarande om köttbullar, Jesper Parnevik, Annika Sörenstam, golfklubbor och, ja, Jesper Parnevik en gång till.Som att äta gräddeVissa stunder är förtrollande vackra. Under ”My heart will go on” önskar man åter igen att filmen ”Titanic” slutat annorlunda och att Rose inte släppt taget om Jack Dawson.Men i längden är konserten som att sitta och äta grädde i över två timmar. Hos vissa kan det säkert orsaka ett lätt illamående.Så det tål att upprepas hur många gånger som helst:Det finns varken något roligare eller konstigare än mainstream.Tack för showen. Låt för låt++The power of loveSynthmattorna är fluffigare än Tommy Nilssons frisyr på 80-talet. ++I drive all nightRockarrangemanget är förskräckligt. Dion går på kraaaaaft – aaaaaaaaaa –  i en låt som kräver ett mer servilt handlag.++Taking chancesDet enda intressanta här att låten ursprungligen skulle ges ut av Platinum Wierd, ett nedlagt projekt med Dave Stewart från Eurythmics och Kara DioGuardi. Moving on…+Loved me back to lifeHär känns det mest som att Céline, rent sångmässigt, gör en gräslig parodi på sig själv. +++That’s the way it isEn anständig poplåt. Tack för det.++I’m aliveSådana här muskulösa nummer gör Tina Turner bättre.++It’s all coming back to me nowEn pampig poperett skriven av Jim Steinman. Meat Loaf ville spela in den men fick inte. Inspirerad av romanen ”Svindlande höjder”, men den dramatiken märks inte i låten.+How does a moment last foreverCéline gör givetvis reklam för filmen…+++Beauty and the beast… ”Beauty and the beast” genom två spår. Hon medverkar nämligen på soundtracket. Ena är luft. Den andra är oemotståndlig söt.+++Think twiceEn av Dions finaste snyftare. ++The reasonCarole King skrev den med Aerosmith i åtanke. Ikväll fyller Dion den med många tomma kalorier.++RecoveringPinks bidrag till konserten har en viss karaktär…++The colour of my love… men har vi inte hört den här balladen flera gånger redan? +++Because you love meDen här melodin är skriven med gåspenna. ++Pour que tu m’aimes encoreFördelen när Céline byter till franska är att hon inte kan brassa på med stämbanden lika mycket. Språket gör sången mer sensibel. ++All by myselfParadnumret sitter inte riktigt, trots den vokala idrottsprestationen mot slutet. Föredrar det mer känsloladdade originalet av Eric Carmen. +Refuse to danceEtt outhärdligt ingenting.++Love is all we needEn bra låt som förtjänar en bättre produktion. +Black or whiteMen varför? Tja, de körde den här Michael Jackson-covern på en ”Diggiloo”-turnén häromåret. Ibland känns Dions konsert som en mer påkostad version av det svenska succékonceptet.++Love can move mountainsKonserten har snabbt och klumpigt växlat upp till ett souligt ”ställa er upp i stolarna och klappa i takt”-parti.+River deep, mountain highOch så den här också, förstås. Nu är det inte kul. +The show must goOch så lite Queen, förstås. Versionen är själva definitionen av dålig rock. Låtvalen mot slutet är hysteriskt andefattiga. Extranummer++++My heart will go on Men det här är naturligtvis en upplevelse. +++Love of my lifeMer Queen. Céline pratar länge om hur mycket hon beundrade Freddie Mercury. Rösten fyller ut hela arenan. Ja, den räcker nog ända ut till parkeringen också. 18 juni 2017 00:59

Fortsätt att läsa här:


Cred & Källa: Céline Dion bjussar på trestegs-OS i vibrato


Publicerat

i

,

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *