Årets norrbottning: "Så många kvinnoöden, så mycket sorg, glädje och död"


Årets Norrbottning 2017. Bland de andra nominerade fanns studenten med stort rättvisepatos Maiara Karlsson Alves Dias, Idol-stjärnan Jemima Hicintuka, LTU-rektorn Birgitta Bergvall-Kåreborn, basketbossen Lars Mosesson och entreprenören Tobias Lindfors. NSD och Norrbottens-Kurirens läsare har röstat och priset gick till en av länets största skådespelare i modern tid.

Vi ringer på lägenhetsdörren. Fyra personer står i trapphuset, representanter för Norrbottens Media. Med oss har vi blombukett och en segerhäst i gjutjärn, priset till Årets Norrbottning som delats ut sedan 1994 och formgetts av konstnären Marianne Öqvist. I år går priset till Sara Arnia som förgyllt teaterscener i länet under en hel livstid. Tiden på scenen har gjort henne folkkär och hos många norrbottningar personifierar Sara Arnia länet. Själv verkar hon lite tveksam till om allt gått rätt till när hon utsetts till pristagare.

– Så det är båda tidningarnas läsare som röstat? Jamen, det förklarar ju saken! Annars hade det aldrig gått, säger Sara Arnia och skrattar.

Artikelbild




Vi frågar vad det betyder att bli årets norrbottning.

– Oj, nej, jag behöver en vecka minst för att reda ut det! säger Sara Arnia.

Hon berättar att hon brottas då och då med tankar om var hon egentligen hör hemma, Finland eller Sverige.

– Jag vet ju att jag är norrbottning ingen tvekan, men jag är ju så väldigt mycket finne också. Jag är tvåspråkig, men kan inget av dem! (skratt)

Artikelbild





|

Hästen. Sara Arnia fick Norrbottens Medias utmärkelse Årets Norrbottning.

När Sara Arnia blir arg, då blir hon finsk.

– Det är väl en sån där kliché.

Artikelbild





|

Grattis. Sara Arnia röstades fram av norrbottningarna. Här får hon utmärkelsen av Lenitha Andersson-Junkka, redaktionschef Norrbottens Media.

Norrbottningen Sara Arnia träder fram när skogen och naturen kommer på tal.

– På sommaren är det enkelt, då går jag in i skogen, där får jag min frid om jag nu behöver den eller kan ta emot den. Det behöver inte vara några vackra landskap, det räcker med en stubbe.

Hon kom till länet 1940, ett femårigt krigsbarn från finska Korpilahti, och hamnade i Prinsnäs (”Åt Niemiselshållet till”) där det fanns fem gårdar bebodda av bönder men ingen vägbank. På sommaren fick de ro över Råneåälven och på vintern blev det kälke. Då blev Norrbotten ett hem för Sara Arnia.

– Jag mådde så bra där. Jag kom från lantmiljö i mitten av Finland till den här stora bondgården. Mamma hade en ko, de hade 24 fjällkor. Allt var värre. Mamma hade en jordkällare, de hade lucka i golvet. Det var sådana saker som barn märker.

Där fanns hästen Franco.

– Jag var så liten och han var så tjock att när jag red stod benen rakt ut.

Sex år senare, när Sara var elva år skickades hon till Finland, resan tillbaka var knappast spikrak men 1970 hamnade hon i Norrbotten efter att ha fått höra om en nystartad teater i norra Sverige.

– Jag skulle aldrig i mitt liv kunna tänka mig att flytta härifrån. Jag har fått anbud, men varken för jobbets skull eller någon annans. Jag trivs ju. Jag är en naturmänniska.

Under 47 år var Sara Arnia verksam på scener runt om i hela länet och det hon helst ville var att så många norrbottningar som möjligt skulle besöka teatern.

– Det kan jag väl säga att jag försökt i alla år, när man mött människor på stan och får höra att de aldrig varit på teater, det ville jag ändra på.

Livet på vägen och uppsättningar i byagårdar och folkets hus, där publiken kommer efter halva föreställningen minns Sara Arnia med värme.

– Jag är så stolt och glad över den publik när jag varit ute i länet. För kom det 42 stycken i Tärendö är det jättebra, då har några kommit från en grannby. De sitter kvar fast det inte är någon paus, det är så otroligt roligt man får vara med om så roliga saker. De stövlar in efter halva och börjar prata med grannen. Då har det varit dåligt före med sparken.

Sara minns en uppsättning av Gerda Anttis ”Jag reder mig nog” i Haparanda.

– Vi var på vanligt golv, vi var på samma nivå som publiken. Jag hade med mig en vävstol på scen, som var en historia i sig. Då hände följande: Det hade gått 20 minuter. Plötsligt hör jag en jättegäspning av en man långt fram sedan: ”Mittä kello on?” (”Vad är klockan?”). Den är tjugo över sju, sa jag på finska till honom och så blev han tyst.

– Då var det några som skrattade, de trodde väl att det hörde till pjäsen, ingen börjar fråga vad klockan är? Men han hade väl tråkigt.

Typiskt för Sara Arnia som på scen riktade sig Sara Arnia mot publiken, sökte kontakt med den, särskilt i de sex monologer som hon gjort.

Varför var det viktigt för dig?

– Jo, jo, för att, det gör man ju i andra pjäser också, hur ska jag förklara det här så att det inte blir märkligt.

Det kan vara märkligt.

– Jodå, ja, när man är så nära som så här, säger Sara Arnia och lutar sig över köksbordet.

– Då ser jag ju deras reaktioner. Det blir som en dialog mellan dem och mig, det är inte huvudsaken, men att se när de tar till sig det man säger, att man fångar dem och att de är med mig. Det händer många gånger att de mitt i allt säger ”nämen inte ska du göra så” eller ”klipp inte sönder den där skjortan”!

Närvaron är också en del varför Sara föredragit teaterscenen framför filmkameran. Men ändå har hon hunnit med en hel del, jag söker i olika databaser och hittar Sara Arnia på rollistan i 31 olika filmer och tv-serier, däribland ”Jägarna” (1996) och ”Grabben i Graven Bredvid” (2002).

– Jag var aldrig någon filmmänniska, jag kom för sent in i det hela. Jag tror att jag har ganska stora medel och på film ska man bara tänka så syns man bäst, tycker jag själv.

”Vägen hit” om Sara Arnias liv har spelats för sista gången. Enligt henne själv blir det ingen mer encore (”Tidigare har jag kommit när de kallat”). Men det finns en sak som hon inte riktigt hann med, att stå på scen med barnbarnen som följt hennes fotspår upp på scen.

– Men i ”Vägen Hit” läste jag och Nora från ”Diktarmoran” som ett avslut i pjäsen. Det var verkligen fint.

Historien om Saras liv, återberättad av henne själv blev alltså (i skrivande stund) det sista som Sara Arnia gjorde från teaterscenen, men hon har under decennier planterat minnen av skratt och allvar hos norrbottningar från varje scen i länet.

– Så många kvinnoöden, så mycket sorg, glädje och död, som jag har lånat mig till genom åren. Det är både fullt och tomt, jag har fått turen att aldrig bli satt i något fack och har fått göra allt.

Norrbotten å andra sidan har haft turen att få Sara Arnia.

Se mer här:


Källa: Årets norrbottning: "Så många kvinnoöden, så mycket sorg, glädje och död"